Jag analyserar Cut Piece, ett av Yoko Onos verk från 1969. I filmen ser vi konstnären sittandes på golvet i ett rum med en sax placerad framför sig. Vi ser en människa gå fram och ta tag i saxen för att klippa av en bit av Yoko Onos kofta, och snart ser vi flera personer göra samma sak efter varandra.
Kameran är riktad mot Yoko Ono i början av filmsnutten, ofta i närbild så att åskådaren kan se konstnärens tomma ansiktsuttryck. Längre in i filmen är kameran riktad så att vi kan se vad Yoko Ono ser, något som liknar en publik. Hon verkar sitta på en scen, framför väldigt många okända siluetter som en efter en kommer fram och klipper en bit av konstnärens överdel eller kjol.
Fram mot slutet kommer en man i kostym fram och klipper av en större bit av öppningen på Yoko Onos kofta, så att hennes undertopp tydligt blir synlig. Efter det klipper en man i vit skjorta av Yoko Onos undertopp. Yoko Ono sitter kvar på golvet.
Att kolla på Cut Piece väckte en del känslor och tankar inom mig. Jag tittade först nyfiket på vad som skulle ske då en efter en kom fram för att klippa av en bit tyg av konstnärens kläder. Jag förundras över hur Yoko Ono tycks se så uttryckslös ut, hon ser bekväm i sin situation. Jag vill dela in filmen i två delar. En början, där åskådaren bekymmerselöst och ganska oskyldigt ser på vad som sker, där folk oskyldigt går fram och klipper av en liten bit av Yoko Onos kläder. Men snart börjar Yoko Onos tröja att bli all mer sönderklippt. Det verkar lite som om folk velar, speciellt kvinnorna, kör på lite safe och klipper av mindre bitar av koftan eller bitar av kjolen istället för att gå över någon slags moralisk gräns. Yoko Ono visar fortfarande inga uttryck eller känslor. Efter det kommer del två, där situationen som sätts i publikens händer blivit betydligt mer oskyldig. Kanske var det så att publiken blev provocerad av konstnärens lugn. De såg friheten i deras händer, som om de uppmanades till att göra mer än vad som redan hade gjorts, som om de uppmanades att gå över gränsen som de sakta men säkert kommit närmare.
Det hela påminner mig väldigt mycket om något slags mobbningsexempel från lågstadiet. Då det börjar försiktigt och oskyldigt med att hitta någon att hacka på. Ofta är det den som inte ger mycket till respons som blir det perfekta offret. Mobbarna hittar på mer aggressiva metoder och ser inga större tecken på att det de gör är fel. Därför fortsätter de. Och folk blir värvade av det, hänger med för att passa in. Jag känner ilska till alla som kommit upp på scenen och klippt av en bit, som att alla är med i ”mobbargruppen”, även om vissas åsikter inte var att skada. Betyder det att även jag varit delaktig i det eftersom jag på samma sätt som många i filmen varit nyfiken på att se hur långt det kunde gå? Jag antar det. Men som åskådare i efterhand kan jag inte göra något åt situationen i filmen. Troligen hade jag gjort det om det hände idag, förhoppningsvis hade fler reagerat starkt. Jag tyckte det var intressant att det var just mannen i kostym som lekfullt och lite kaxigt klippte sönder konstnärens kofta och att en man efter det klippte av hennes undertop, medan kvinnorna innan dem var lite mer försiktiga. Kanske kunde de sätta sig in i hennes situation mer än vad mannen i kostym kunde? Kanske vågade de inte göra mer eller så kanske de inte ville göra mer. Ändå gjorde ingen något större försök till att stoppa mannen. Av rädsla eller nyfikenhet? Jag tvivlar starkt på att samma sak hade skett om en man hade varit i Yoko Onos skor och stått där istället för henne. För mig speglas dåtidens knappt befintliga jämlikhet mellan mannen och kvinnan väldigt bra i filmen. Under 60 till 70 talet var det nog många kvinnor som inte vågade säga ifrån männen i ett patriarkaliskt samhälle på samma sätt som idag. Och se vad det ledde till.
Jag undrar om detta var något Yoko Ono förutspådde, att hon ville försäkra sig på om det skulle bli såhär. Om det verkligen fanns ett syfte bakom det hela. Och jag undrar också vad publiken tänkte efter föreställningen. Kände de skam eller kände de ingenting? Jag tror definitivt att männen som syns i slutet av filmen inte kände någonting.
Kameran är riktad mot Yoko Ono i början av filmsnutten, ofta i närbild så att åskådaren kan se konstnärens tomma ansiktsuttryck. Längre in i filmen är kameran riktad så att vi kan se vad Yoko Ono ser, något som liknar en publik. Hon verkar sitta på en scen, framför väldigt många okända siluetter som en efter en kommer fram och klipper en bit av konstnärens överdel eller kjol.
Fram mot slutet kommer en man i kostym fram och klipper av en större bit av öppningen på Yoko Onos kofta, så att hennes undertopp tydligt blir synlig. Efter det klipper en man i vit skjorta av Yoko Onos undertopp. Yoko Ono sitter kvar på golvet.
Att kolla på Cut Piece väckte en del känslor och tankar inom mig. Jag tittade först nyfiket på vad som skulle ske då en efter en kom fram för att klippa av en bit tyg av konstnärens kläder. Jag förundras över hur Yoko Ono tycks se så uttryckslös ut, hon ser bekväm i sin situation. Jag vill dela in filmen i två delar. En början, där åskådaren bekymmerselöst och ganska oskyldigt ser på vad som sker, där folk oskyldigt går fram och klipper av en liten bit av Yoko Onos kläder. Men snart börjar Yoko Onos tröja att bli all mer sönderklippt. Det verkar lite som om folk velar, speciellt kvinnorna, kör på lite safe och klipper av mindre bitar av koftan eller bitar av kjolen istället för att gå över någon slags moralisk gräns. Yoko Ono visar fortfarande inga uttryck eller känslor. Efter det kommer del två, där situationen som sätts i publikens händer blivit betydligt mer oskyldig. Kanske var det så att publiken blev provocerad av konstnärens lugn. De såg friheten i deras händer, som om de uppmanades till att göra mer än vad som redan hade gjorts, som om de uppmanades att gå över gränsen som de sakta men säkert kommit närmare.
Det hela påminner mig väldigt mycket om något slags mobbningsexempel från lågstadiet. Då det börjar försiktigt och oskyldigt med att hitta någon att hacka på. Ofta är det den som inte ger mycket till respons som blir det perfekta offret. Mobbarna hittar på mer aggressiva metoder och ser inga större tecken på att det de gör är fel. Därför fortsätter de. Och folk blir värvade av det, hänger med för att passa in. Jag känner ilska till alla som kommit upp på scenen och klippt av en bit, som att alla är med i ”mobbargruppen”, även om vissas åsikter inte var att skada. Betyder det att även jag varit delaktig i det eftersom jag på samma sätt som många i filmen varit nyfiken på att se hur långt det kunde gå? Jag antar det. Men som åskådare i efterhand kan jag inte göra något åt situationen i filmen. Troligen hade jag gjort det om det hände idag, förhoppningsvis hade fler reagerat starkt. Jag tyckte det var intressant att det var just mannen i kostym som lekfullt och lite kaxigt klippte sönder konstnärens kofta och att en man efter det klippte av hennes undertop, medan kvinnorna innan dem var lite mer försiktiga. Kanske kunde de sätta sig in i hennes situation mer än vad mannen i kostym kunde? Kanske vågade de inte göra mer eller så kanske de inte ville göra mer. Ändå gjorde ingen något större försök till att stoppa mannen. Av rädsla eller nyfikenhet? Jag tvivlar starkt på att samma sak hade skett om en man hade varit i Yoko Onos skor och stått där istället för henne. För mig speglas dåtidens knappt befintliga jämlikhet mellan mannen och kvinnan väldigt bra i filmen. Under 60 till 70 talet var det nog många kvinnor som inte vågade säga ifrån männen i ett patriarkaliskt samhälle på samma sätt som idag. Och se vad det ledde till.
Jag undrar om detta var något Yoko Ono förutspådde, att hon ville försäkra sig på om det skulle bli såhär. Om det verkligen fanns ett syfte bakom det hela. Och jag undrar också vad publiken tänkte efter föreställningen. Kände de skam eller kände de ingenting? Jag tror definitivt att männen som syns i slutet av filmen inte kände någonting.